Brev till unga

– en inbjudan

Hej,

Vi har en idé. Att forma en väv av röster från vuxna som försöker ta ansvar. Riktat till de unga som nu bär världen vidare. Vi hoppas du vill delta.

Ur ett brev skrivet sommaren 2025, föddes tanken om ett kollektivt samtal mellan generationer. Ett samtal där vuxna inte (bort)förklarar, ursäktar eller projicerar, utan tar ansvar genom att tala ärligt till de unga som nu försöker hitta sin plats i en värld som brister.

Idén bygger på en enkel struktur med potential för djup: Vuxna (“kloka” snarare än kända) bjuds in att skriva brev till unga människor i Sverige idag. Det handlar inte om att tala till de unga, utan med dem.

Så här går det till:
Skriv ett brev som förmedlar det du ser vi lämnar efter oss, och hur just du känner inför det. Du ska inte förklara eller fixa, bara stå kvar. 600-700 ord blir lagom. Använd titeln:

Några ord till dig som är ung i Sverige idag, från en vuxen som försöker ta ansvar.

Inled sen brevet med detta påstående:

Det är inte ditt fel att världen är trasig. Och du har inget ansvar att laga den.

Skriv därefter fritt med din egen röst. Som det vore ett pågående samtal. Format i närvaro, och ett ärligt försök att ta generationellt ansvar. Språket får gärna vara enkelt, mänskligt, till och med ofärdigt. Sårbarhet är en form av visdom. Låt brevet bli som ett frö du lägger i jorden, inte ett kampanjinlägg du publicerar.

Om du vill ha lite mer guidning får du gärna höra av dig. Nedanför inbjudan hittar du våra brev.

När du känner dig nöjd signerar du med namn och datum och mejlar texten till någon av oss.

Vad som händer sen
När vi har samlat ett första dussin brev kommer unga människor att läsa dem. De avgör vilka som rör vid något väsentligt, om vår idé har bärkraft, och hur de vill att rösterna ska möta världen. Kanske blir det en bok. Kanske en podd, en utställning, ett ljudverk, en plats där röst möter röst. Vi vet inte ännu, och det är långt ifrån vi två som bestämmer.

Med värme,

Jans brev:

Några ord till dig som är ung i Sverige idag, från en vuxen som försöker ta ansvar.

Det är inte ditt fel att världen är trasig. Och du har inget ansvar att laga den.

Jag förstår inte alltid vad som händer. Men jag vet när något är fel. Därför skriver jag – inte för att ge svar eller hopp, utan för att försöka bära min del av ansvaret för en värld som inte håller.

Det ser ännu rätt bra ut på ytan. Men du föddes in i ett samhälle där marken redan rämnar: klimatkriser, artdöd, ekosystemkollapser, psykisk ohälsa, samhällssystem som brister. Det är vi – dina föräldrar, lärare, politiker, chefer – som format samhället och nu lämnar er i sticket. Vårt kortsiktiga egenintresse har styrt. För att ha det bekvämt. Ha kontroll. Slippa osäkerhet och svåra känslor. Och för att vi trodde på berättelser som vi egentligen visste inte stämde.

Vi lärde oss att framgång är att klättra. Att evig tillväxt är möjlig. Att framtiden alltid blir bättre. Att teknik ska rädda oss. Att den driftiga vinner. Vi trodde så starkt på det att vi inte ville se vad det gjorde med människor, relationer och naturen. Och med våra barn. Med dig. Och dina vänner.

Många i min generation lägger över bördan på er. Det är er framtid, ni får fixa det. Typ. Det är en oskön hållning. Inte minst om man ser till att vi i vår livstid kommer klara oss ganska bra, och kanske kunna roffa åt oss ännu lite mer…

Vi skickar dubbla budskap till våra barn och unga. Å ena sidan kan ni reda er bäst ni vill, vara fria. Å andra sidan förväntas ni leva som vi. Jag märker att många unga ser igenom det här och ni gör helt rätt i att vara skeptiska. Vissa följer ändå vår väg, kanske för att ni inte ser något alternativ, eller för att ni tror att ni kan klara (och t o m vinna!) spelet vi skapat. Men spelet är själadödande. Det har skadat även oss, men vi har tuggat i oss det, och håller envist upp en illusion om att allt är som det ska. Dessutom är spelet riggat. Det är inte meningen att alla ska lyckas (även om vi säger det), utan bara några få som är som vi. Ni ska lockas in, gneta och fylla luckor, medan vi i grunden behåller makt och resurser.

Igen. Du finns inte till för att fixa det vi förstörde. Jag och min generation bär ansvaret. Vi var en gång rebeller mot våra föräldrar, men de var skickliga, lät oss hållas, och snart var vi fast. Nu gör vi samma med er. Inte av ondska, utan för att samhällets normer är starka och svåra att stå emot.

Nu står vi förvisso med en del resurser – tid, pengar, erfarenhet, inflytande. Personligen vill jag att vi använder dem för att stödja dig som vill göra annorlunda. Som vill bryta de generations- och kulturmönster som ännu dominerar. Inte för att rädda dig eller leda dig, utan för gå bredvid och hjälpa dig bära det du inte borde behöva bära ensam.

Om du vill forma något annat – mer ärligt, hållbart och ömsint – vill jag hjälpa till om jag får. Vara i tjänst. Lyssna. Bidra. Jag behöver inte förlåtas, däremot känna din tillit. Inte till mig – utan till din egen förmåga att tillsammans med din generation skapa något som inte bygger på våra gamla lögner.

Jag kan bara stå kvar. I det svåra. I det sköra. I det som ännu kan gro.

Tack för att du finns. Tack för att du lyser upp vår värld.

Jan de Man Lapidoth
Augusti 2025

Alexanders brev:

Några ord till dig som är ung i Sverige idag, från en vuxen som försöker ta ansvar.

Det är inte ditt fel att världen är trasig. Och du har inget ansvar att laga den.

Vet du, jag kommer inte med några svar eller med hopp, utan för att berätta något som du säkert redan vet: att den gamla världen spricker, och något nytt försöker tränga sig upp genom dessa sprickor. Det här kanske låter dramatiskt, men det är det faktiskt inte. Det har hänt förr I historien. Civilisationer växer fram, vacklar och dör, och nya kommer fram. Och du och jag har turen att få vara med om ett av dessa ögonblick.

När jag växte upp kändes framtiden fortfarande som en bred, härlig väl upplyst väg. Jag blev vuxen i Europa (Frankrike, Schweiz, Storbritannien) på 1970- och 80-talen. Vi trodde på utbildning, teknologi och ’progress’. Våra politiker och ingenjörer såg till att höghastighetståg och det första internet byggdes. Världen var öppen, modern, löftesrik. Ett enat Europa var vårt projekt. Ekonomin levererade, och samhället verkade hålla ihop. Visst, det fanns varningar, små röster som nog viskade att vissa saker inte riktigt stämde, men vi fortsatte ändå. Vi ville göra gott. Vi ville leva gott.

Men ni växer upp i en annan tid. Marken under oss gungar, den är mindre förutsägbar. Ni är också mycket bättre på att genomskåda saker än vad vi var, ni hör skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs. När ni tittar på min generation har ni all anledning att vara skeptiska, kanske till och med arga. Jag minns att jag tillbringade lite tid med några av er under klimatstrejkerna i Stockholm 2018 och 2019, och då kände jag det på nära håll. Ibland frustration, ibland ren förakt. Jag förstår det, ni har inte fel. Vi blev varnade, och vi fortsatte ändå.

Så vad kan jag säga er nu? Jag vet att jag inte ska försöka säga åt er vad ni ska göra. Jag har ingen bra bild över vad som kan växa fram. Det finns ett gammalt talesätt: Lead, follow eller get out of the way. (Vissa tillskriver dessa ord andra världskrigets general George Patton). Ibland funderar jag på vilket av dessa tre råd jag borde följa, vad som skulle passa mig bäst. Men det finns andra roller för mig att ta: Ska jag lyssna och lära? Ska jag och min generation fokusera på att städa upp efter oss. Eller ska jag stå bredvid er och försöka hjälpa er?

Nej, den värld du ärver ser inte ut som den jag växte upp i. Mycket har rasat samman. Vårt klimat, våra institutioner, och även de berättelser vi har omgett oss med. Om jag kan ge något råd är det detta: låt inte världens tyngd göra dig hårt och bitter. Jobbet framöver handlar inte bara om att överleva eller laga, utan att förbli mänsklig, att beundra det som är vackert och skört.

När framtiden känns osäker ska du kanske återgå till enkla saker. Lyssna på musik. Gå ut och krama ett träd, och rör vid barken på en gammal tall (den har andats längre än du och jag). Lukta på en blomma. Skaffa många vänner, så olika varandra som möjligt. Lär dig av dem. Läs böcker, särskilt de gamla. Och lär känna vår vackra planet. Ju mer du älskar den, desto svårare blir det att glömma vad som verkligen betyder något.

Inget av detta kommer att ”fixa” världen. Men du behöver inte fixa världen. Se bara till att försöka höra vad världen försöker säga dig.

Alexander Crawford
November 2025